Här blev det plötsligt tyst. Allt är som vanligt och samtidigt inte alls. Jag gör mina vardagssysslor och rutiner. De bär mig. Jag vandrar längs med havet, lyssnar på Adele och jobbar. Men hela tiden med ett dovt muller i bakgrunden. Som om ett stort brusande hav har flyttat in i mitt huvud.

Vad jag gör när ingen ser, eller hör mig, under en arbetsdag hemma? Bland annat detta.

När dimman lättar. En morgon i september.

Jag flyttar runt punkterna på min att göra lista. Det jag kallar admin är, återigen, längst ner på listan. När jag ett par timmar in i arbetsdagen når fram till den suckar jag tyst. Stirrar envist på punkten en stund med förhoppningen om att den ska fatta vinken och sköta sig själv. Det gör den naturligtvis inte. Så jag flyttar snabbt den längst ner på följande dags lista. Känner ett enormt motstånd.

Sätt dig ner på golvet eller din yogamatta. Sträck ut benen åt sidorna, låt knäna mjukna. Andas in genom näsan och känn hur ryggraden höjer sig upp mot himlen. Kanske stänger du ögonen. Andas lite långsammare, lite lugnare, in genom näsan och ut genom näsan.

Klockan är 8.18 när jag skriver mitt namn i loggboken i omklädningsrummet. "Det är sju grader i vattnet idag, lika varmt som i luften". Jarno har redan varit nere i vattnet med sin termometer. "Hm, sju grader "varmt"..." mumlar jag och går in på damernas sida.

Jag promenerade förbi den här synen idag och kände mig så träffad. Alla dessa svampar som ploppat upp över en natt. Kändes så symboliskt och beskrivande för hur det är att vara egenföretagare ibland. Eller i mitt fall just nu. Antalet idéer jag vill förverkliga är helt enkelt inte i samförstånd med tid och arbetskraft.

"Spring! Allt vad du orkar, försök få fatt på kompisen framför dig!" Annas rop sätter fart på mina ben, adrenalinet pumpar hela vägen ner till tårna. Jag spurtar allt vad jag kan. Inget är viktigare än att jag hinner ikapp Marina som springer framför mig. Skrattet börjar tyst, bubblar sedan upp hela vägen i halsen och till slut kastar det sig ur kroppen med ett vrål.