28.9.2022 klockan 18.47
De trötta ögonen i det svullna ansiktet. Jag känner igen den på bråkdelen av en sekund.
Så där ser cancern ut.
Så där ser cancern i slutskedet ut.
Då döden redan flyttat in.
Jag skrollar på LinkedIn när videon möter mig. Slår på ljudet. Gråtande föräldrar till ett litet barn som snart skall dö. Den lilla flickan som sagt att hon inte vill det. Att hon vill leva två liv för att det är så roligt att leva.
Men hon dör. Fast hon vill leva.
Jag har 10 minuter mellan två möten när videon dyker upp i mitt flöde. Är oförberedd på att vågen av sorg och avgrundsdjup ilska ska dyka upp just här.
Videon avslutas med en bild av det lilla barnet, så som hon såg ut innan hon blev sjuk. Jag känner inte igen nått i det ansikte som är hennes då sjukdomen tagit över. Det är två olika människor.
Fast det är samma barn.
För så jobbar cancern.
Tar över allt. Förvrider. Sväller. Tränger ut allt levande och vackert.
Jag ser dig framför mig.
Som frisk.
Som sjuk.
Som döende.
Som död.
Och fattar ingenting. Fem månader har gått och jag fattar fortfarande ingenting.
Kan du inte komma tillbaka snart?
Kan inte det här vara över nu?
Jag vet inte hur länge till jag orkar försöka navigera i en värld där du inte längre finns.