30.3.2022 kl 16.47
Rastlösheten hotar att spränga bröstet. Små rader av sylvassa myrben kryper runt axlarna medan gråten bultar i halsen.
Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting. Vill bara att det ska vara över nu. Samtidigt vill jag ha mer tid.
Hur kan vi ha så lite tid? Min hjärna greppar inte. Fattar inte.
Vill inte.
Packar familjen i bilen och åker till Iso Omena på middag. Ett sista desperat försök att få rätsida på dagen.
Inser i bilen på vägen att inget kommer att hjälpa mig hållas på ytan.
Som vattnet som töms ur ett badkar måste jag ner.
Sugas i en virvel ner i mörkret.
En ensam tår rinner ner bakom solglasögonen.
Sen kör vi ner i garaget, jag torkar kinden och tar barnen i handen i garaget.
Kanske äter vi glass till efterrätt.