Det börjar med tuffa dagar som blir till veckor i vår lilla familj. Att vara förälder är den finaste och svåraste uppgiften i mitt liv. Sedan kommer novemberförkylningen med vab som kulminerar i att jag blir sjuk. Inte coronasjuk visar testet, men likväl sjuk. Runt det snurrar det amerikanska presidentvalet obönhörligt i timmar som blir till dagar. Hela mitt huvud är ett snorigt pingpongspel av intryck, tankar och känslor.
Jag har skyfflat in mig i ett virrvarr av skärmar som uppdaterar mig om en värld som är min, men som jag inte upplever mig kunna påverka. Jag vill inte att det ska snurra så fort. Jag blir yr och mår illa. Samtidigt skriker hjärnan efter snabba kicks så fort jag försöker koncentrera mig på nått i mer än 30 sekunder. Det tar tid att hitta tillbaka till det långsamma. Mycket längre tid än man tror. Att ge sig hän och hoppa in i klickrubrikernas rike går så lätt. Att ta sig ut igen är snårigt och långsamt.
Jag tittar på Kamala Harris tal och gråter. Tårar över att vi äntligen är där nu, med en kvinna på en av de viktigaste posterna. Tårar över att det dröjt så länge, krävt så mycket, varit så svårt. Tårar av stolthet då hon säger att hon är den första men inte den sista.
Den här veckan skall jag öva mig på att hitta tillbaka till en mindre värld. En värld där jag inte kollar nyheterna hela tiden. En värld där jag står ut med att det finns mycket jag inte kan kontrollera och styra. Där min uppgift är att göra så gott jag kan och orka fortsätta också när mitt bästa inte räcker hela vägen. Där jag kan sitta tyst och glo en stund utan att det rycker i handen efter att få öppna mobilen. En värld som snurrar långsammare. Med lite mer stabilitet, mänsklighet och lugn. Snälla. Snurra lite långsammare nu.
