27.8 klockan 20.24
”Det som inte dödar gör dig starkare”.
Så säger folk ibland till mig. Jag köper det inte.
Det som dödade har gjort mig mera sårbar. Hudlös. Känsligare för mina egna gränser och för vad jag orkar. Lyhörd för andra som kämpar med sånt som gör ont.
Jag fyllde just år. 36 år. Jag tar tacksamt emot varje år jag får leva.
Men att fylla år i en värld där du inte längre finns Fanny, det gjorde ont i hela kroppen.
Jag vaknade dagen innan min födelsedag med en tyngd i hela kroppen. Så trött att jag inte orkade gå ens en bråkdel av min morgonpromenad innan jag fick vända hem igen. Lägga mig raklång på golvet istället.
Trycket i bröstet, som varit borta flera veckor, flyttade in runt hjärtat igen. Klämde till, höjde pulsen och gjorde det svårt att varva ner.
Samtidigt.
Nya uppgifter på jobbet.
Driv, känsla av mening, riktning, gemenskap och energi.
Fin feedback, mer ansvar, en ny medarbetare att leda.
Vill så mycket. Behöver känna att jag är i rörelse.
Samtidigt.
Jakten på en psykolog för den korttidsterapi jag beviljats av jobbet.
Timmar i telefon.
Fulgråt när en av sköterskorna jag pratar med med snäll röst säger att det låter som om det är mycket nu. Att jag med låg tröskel skall vara i kontakt med min arbetshälsovårdsläkare för en eventuell sjukskrivning.
Vill inte det. Vill klarar av att både leva och sörja. Både gasa och bromsa.
Jag gör så gott jag kan. Med en kropp som inte går att pressa. Med en själ som är ännu känsligare än tidigare.
Det som dödade dig Fanny har ruckat på allt.
Allt annat vore fullständigt orimligt.
