Jag sätter mig i bilen, knappar in adressen i gps:en och kör iväg hemifrån. Det har regnat hela morgonen men ju närmare Sibbo jag kommer, desto mer spricker himlen upp. När jag kör in på gården stannar jag bilen och bara sitter en stund. Det är helt tyst och jag är först på plats, som vanligt. En liten stund senare hör jag steg och Carolina dyker upp bakom knuten. Jag ska få måla med henne idag på den första målarworkshopen hon någonsin hållit, en känsla av förväntan och pirrighet ligger i luften.
Vi är en liten grupp deltagare med varierande bakgrund. Carolina uppmanar oss att följa vår intuition, våra impulser, att våga också när egot säger stop. De kommande fyra timmarna målar jag. Tillsammans med andra med ändå helt i min egen bubbla. Pausar för en kopp tee, för en stunds prat med Carolina i soffan. Jag har inte målat på 1.5 år, trots att jag innan dess målade flera gånger i månaden. Dessutom målar jag med akryl för första gången. Och älskar det.
När jag sitter i bilen på väg hem tänker jag att det senaste året har kommit med så många överraskningar. Så många livsomvälvande förändringar, många av dom fina, en del av dem svåra att bära och hantera. Men jag känner mig levande och lekfull. Och det är väll egentligen något av det finaste man kan känna sig?
Hon har inget namn ännu min tavla. Kanske får hon aldrig det heller, men jag kommer att bära med mig den här söndagen länge.
