Här blev det plötsligt tyst. Allt är som vanligt och samtidigt inte alls. Jag gör mina vardagssysslor och rutiner. De bär mig. Jag vandrar längs med havet, lyssnar på Adele och jobbar. Men hela tiden med ett dovt muller i bakgrunden. Som om ett stort brusande hav har flyttat in i mitt huvud.
Den här hösten har präglats av en förändringsvåg som alltid verkar hitta ny kraft. Precis då jag tror att jag landat för en stund så tar den ny fart och för mig vidare mot nya delar att upptäcka, förstå och relatera till. Det är inget fel på det, men det är väldigt energikrävande. Nu tror jag att jag har landat igen. Men platsen där jag landat är inte ens i närheten av var jag trodde jag skulle stå. Försöker bekanta mig med den nya omgivningen, packa upp mig själv och slå läger en stund. Funderar på hur jag ska våga. Just nu är svaret att jag inte har lust eller möjlighet att göra annat än just det. Så jag vågar. Ett litet steg i taget.
Bilder: Fanny Wallén
