Jag fryser. Klär mig i tunt yllelinne och sedan en tjock tröja över. Raggsockor på fötterna. Flyttar kontorsstolen till köksbordet, tänder ljusen på bordet bredvid mig och häller upp en kopp grönt tee med chai. Regnet smattrar mot rutan och allt är grått. En helt vanlig torsdag i oktober.
Det känns som om en tung våt filt slängts över världen. Är tydligen så enkel att jag med sol och krispigt höga hösthimlar känner mig lycklig och nöjd, trots coronapandemin som väser runt knutarna. Trots att det är så mycket vanligt som plötsligt blivit omöjligt att fylla sina dagar med. Men sen dagar som idag, då jag vaknat tidigt, då regnet öser ner, då morgonen med allt vad det innebär av logistik, regnkläder och trötthet sugit musten ur mig innan klockan slagit åtta. Ja då blir jag så knäckt. Som om detta bara är ett gnisslande intro till vad november kommer att föra med sig.
Jag försöker påminna mig om att det är en helt vanlig torsdag i oktober. En vanlig torsdag i ett ovanligt tidevarv.
