Jag är tillbaka på jobb igen. Det är skönt och vanligt. Klär mig i dina tröjor både första och andra dagen. Känner mig fin. Nära dig på nått sätt.
Samtidigt är känsloportarna avstängda, inte medvetet, men också det går i vågor. Tills jag tar av mig din tröja. Då öppnas portarna. Jag slungas rakt in i en snabbspelande film med dig i alla rutor.
Du skrattande så du gråter när vi spelar yatsi, bara veckor innan du dog.
Du på kontoret en vanlig eftermiddag då vi både var trötta.
Du på dansgolvet, svettig och lycklig, händerna högt ovanför huvudet.
Luften. Det finns plötsligt ingen luft att andas. Kippar, suger in små väsande andetag och sen kommer gråten. De korta ylandena, djupt i magen.
Erik hör mig, tar mig famnen och stryker mig över ryggen. Vaggar långsamt från sida till sida.
När vågen dragit vidare stannar järnhanden kvar. Den som håller så hårt i mitt hjärta. Den som är min dagliga följeslagare nuförtiden.
Igår var din begravning.
En så vacker dag.
En så brutalt sorglig dag.
En dag med så mycket skratt och minnen.
En dag där du fattades hela tiden.
Som alla dagar nu.
