Jag är inte rädd längre, för det värsta har redan hänt. Att du inte längre finns Fanny.
Det börjar som en molande värk. Genom skelettet, upp som en pil i hjärta och lungor. Paniken som växer. Jag får aldrig mera känna din doft. Aldrig mera höja ett ögonbryn med ett snett leende och veta att du fattar precis vad jag menar utan att yttra ett ord.
Nu är jag mitt i vågen, slungas handlöst medan jag kippar efter luft.
Långsamt in.
Långsamt ut.
Lita på att den inte tar mig, vågen.
Att också det här ska skölja vidare.
Att jag inte kommer att dras med så långt att jag inte hittar upp tillbaka.
Jag har lovat dig att vi ska klara oss. Att vänja mig vid en värld där du inte längre finns kommer att ta mig resten av mitt liv.
Tills vi ses igen. Jag älskar dig.
———
Nio år efter att Fanny diagnostiserades med en obotlig hjärntumör drog hon på Valborgsmässoafton sitt sista andetag (3.2.1993-30.4.2022).
Jag skriver för att det hjälper mig att andas.
Jag skriver för att jag tror att det kan hjälpa någon annan som lever med sorg.
Jag skriver för att jag tror att ingen av oss lever ett liv där vi är skonade från sorgen.
