De trötta ögonen i det svullna ansiktet. Jag känner igen den på bråkdelen av en sekund. Så där ser cancern ut. Så där ser cancern i slutskedet ut. Då döden redan flyttat in. 

Jag ser den i ett inlägg på Instagram. Den har vida ben, en t-skjortsaktig överdel och ett trendigt hål i ryggen. En gul jumpsuit. Så jävla snygg. 

”Det som inte dödar gör dig starkare”.‍ Så säger folk ibland till mig. Jag köper det inte. 

Rastlösheten hotar att spränga bröstet. Små rader av sylvassa myrben kryper runt axlarna medan gråten bultar i halsen.

Jag är tillbaka på jobb igen. Det är skönt och vanligt. Klär mig i dina tröjor både första och andra dagen. Känner mig fin. Nära dig på nått sätt.

Jag är inte rädd längre, för det värsta har redan hänt. Att du inte längre finns Fanny.

Jag är om möjligt ännu längre ner i trötthetsträsket än då vi hördes sist. Något som jag söker mig till just nu är berättelser. Om riktiga människoliv, om det rynkiga, skaviga, underbara, kärleksfulla, svåra och härliga med att vara människa.