När dimman lättar. En morgon i september.

Klockan är 8.18 när jag skriver mitt namn i loggboken i omklädningsrummet. "Det är sju grader i vattnet idag, lika varmt som i luften". Jarno har redan varit nere i vattnet med sin termometer. "Hm, sju grader "varmt"..." mumlar jag och går in på damernas sida.

"Spring! Allt vad du orkar, försök få fatt på kompisen framför dig!" Annas rop sätter fart på mina ben, adrenalinet pumpar hela vägen ner till tårna. Jag spurtar allt vad jag kan. Inget är viktigare än att jag hinner ikapp Marina som springer framför mig. Skrattet börjar tyst, bubblar sedan upp hela vägen i halsen och till slut kastar det sig ur kroppen med ett vrål.

En vanlig måndag. Så stor och så liten på en och samma gång. Jag går min promenad längs med havet, tänker att idag är det nog för kallt för att simma. Havet är så klart, sanden på bottnen har formats i otroliga mönster efter vågornas framfart. Jag vill vara en del av det.

Ni minns kanske att jag alltid har koll på vad klockan är? Den här helgen innehöll en rad underbara element, men handlade egentligen mest om att inte ha koll på klockan alls. Hur gör man det då undrar kanske du? Här kommer mitt recept för tidlöshet.

Det doftar sött och strävt om tomaterna i vår köksträdgård. Gurkans blad har börjat gulna och morötterna är uppätna. Ovanför mitt huvud flyger en skock gäss i ett stort V. Redan?

Det är beckmörkt i sovrummet. Min vänstra arm har domnat, för jag sover som vanligt på den sidan, med kuddar runt kroppen. En vana som stannat med mig sedan lillebror bodde i magen.